Insikter, insikter, idéer.

Vissa dagar tänker man nog påtok för mycket. Jag tror att jag har kommit till insikt om två saker idag, plus att jag har fått en briljant idé.

Insikt nummer ett: Umgängeskretsen. Jag tror att jag, liksom många andra, fokuserar för mycket vid bredden av ens umgängeskrets. Man vill känna alla och man vill att alla ska veta vem man är, typ. Frågan är bara hur pass viktigt det egentligen är, vad är det viktiga med att känna en massa? Jag antar att det är skönt till viss del, att kunna prata med alla på fester och liknande, men för det första; om man inte har så många som räknar med att man umgås med en så har man ju färre krav på sig. Folk blir inte sura för att man aldrig hör av sig, och man behöver inte få skuldkänslor. För det andra så lär man ju känna folk till slut, vilket kanske kan vara trevligt att göra i sitt eget tempo. Att lära känna ett antal nya personer per fest kan vara ganska soft för självförtoendet också. Och hur många i en umgängeskrets umgås man egentligen med? man kanske känner en 50 pers, men endast 5 av dem kommer ju att stå en nära, så vad är egentligen den stora grejen? För naturligtvis är det en ganska stor grej, jag har hakat upp mig på det ganska mycket, men insett att jag tror inte att det behöver vara det för mig. Jag är helt enkelt inte en superutåtriktad och hyperintressant person, men det är lugnt. Innan ville jag vara det tror jag, men jag vet inte om det är så viktigt för mig längre. Jag tror att det för tillfället räcker ganska väl med att vara den lite lugnare, men trevliga person som jag faktiskt är. Även om det innebär en lite mindre umgängeskrets. För det är ju ändå inte så att jag känner lite folk, men jag är ju inte den på allas läppar precis. Men det är lugnt.

Insikt nummer två: Sig själv. Har ni tänkt på hur mycket tid man faktiskt umgås med sig själv? Sin egen person är ju den man umgås med twentyfour-seven, dag som natt. Det är den personen man ofta blir förbannad på och som man vid ett par tillfällen är jävligt nöjd med. Man reflekterar alla sina problem i sitt huvud, och det är också sig själv man måste ta itu med när man har problem eller måste bryta dåliga vanor. Man skulle aldrig orka umgås så mycket med någon annan människa, hur mycket man än tycker om den, så inte undra på att man blir trött på sig själv ibland. Om man umgås med en bekant/vän kan det räcka med några dagar av för konstant närvaro tillsammans för att man ska behöva en break, för att man ska tröttna lite. Från sig själv får man aldrig en paus, man är fast i sin kropp och med sig själv, och det får man leva med. Så inte undra på allt man är trött på och allt som man ogillar med sig själv.

Den briljanta idén: 18-år. Tanken på att ha en 18-års fest när jag fyller år har hela tiden lurat. Det jobbiga med att ha en fest är att jag kommer inte att kunna bjuda så mycket folk, vilket ger mig lite skuldkänslor. Speciellt inför de andra i klassen. Jag kommer omöjligen att kunna bjuda mer än kanske en eller två. Idag kom jag dock på den bästa lösningen; det får helt enkelt bli så att jag bjuder enbart Anna ur klassen, då jag redan sagt att hon får komma, och de andra jag firar jag med att gå till björket, och förfest! Jag har ju hela tiden velat följa med ut när alla andra ska det, men aldrig gjort det. Dock har Anna nu lovat att bjuda mig på inträdet, så då är det ju löst! Jag är ledsen, men jag kan inte bjuda er andra till mig, så jag tycker att det här är den bästa lösningen. OCh jag antar att det egentligen är det viktigaste, för jag har ingen lust att få vånda över en sak som egentligen ska vara skitkul och som jag faktiskt ser fram emot. Jag hade ju allra helst bjudit alla , men det går helt enkelt inte. Hör av er om ni har klagomål.

Det var dagens radänga. Jag antar att jag mest sitter här för att jag egentligen MÅSTE plugga inför ett fett historiaprov imorgon, men det är ju så fruktansvärt trååååkigt! Men jag får nog ta mig i kragen snart.