Emil Jensen - Jorden i motvind
Inatt kan jag nog lyssna på den här tills mina öron blöder. Jag vet inte, tempot och orden tränger in, stämmer överens.
En millimeter. Allt jag önskar av dig är att du rör dig mot mig, du som färdats genom tid och rum, varför är du plötsligt stilla och stum? Hur har du tänkt dig nu? Ska jag möta dig halvvägs, Berlin 57? Jag tar mig vart du vill om du bara säger till...
Vi föll och vi faller. Ingen håller, ingen hör, de som fanns där när vi föll ville se oss bakom galler. Vi hör, vi har samma, samma skrot och samma korn, som jagats jorden runt i motvind för att hamna hos varann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar