02:16

Utanför all självömkan och den ganska ointressanta fokusen på mig själv som min blogg alltid slutar i, så såg jag Coffe and Cigarettes idag. En analys kanske är på sin plats, och jag är faktiskt lite sugen:

Filmen är en sammansättning av flera kortfilmer i svart-vitt, där den röda tråden är samtal över kaffe och cigaretter, och ett antal årekommande "ritualer". Det är det mesta från tvillingar som ideligen störs av den irriterande servitören som har sina alldeles egna hemmasnickrade Elvis-teorier och dennes "elaka tvilling", till en konversation mellan Bill Murray och ett utdrag på två från Wu-Tang Clan. Någon av kortfilmerna är 18 år gammal, medan vissa är alldeles fräscha.

Vad man får är enkla kameravinklar, ett rutigt bord, X antal koppar kaffe och naturligtvis cigaretter, i de flesta former och märken (OK, första lögnen, så många sorter blir det kanske inte, men det är aldrig samma som föregående snutt). Vissa delar är underhållande och jävligt intressanta, under vissa tittar jag mest bort. Allt som allt tycker jag att det blir en intressant sammansättning, då de två sista filmerna knyter ihop säcken ganska tydligt. För vilken orsak vet jag dock inte, förmodligen bara för att få ett behagligt avslut. Däremot hade jag nöjt mig med kanske hälften av filmbitarna, för jag måste erkänna, hur öppen och djupsinnad jag än vill verka vara, att jag blir lite uttråkad. Jag känner mig dock inte frustrerad när jag lämnar biosalongen, utan ganska tillfredställd. Det är bara det att det hade jag varit för en halvtimme sedan också.

Förvånandsvärt många kända person figurerar i filmerna, bland annat, som tidigare nämnt, Bill Murray. Det som gör det intressant är att han spelar ingen annan än sig själv, vilket jag alltid finner är ett plus. Man slipper försöka tänka bort alla andra filmer man sett honom i och jämföra de karaktärerna med den han spelar här. Här är han Bill Murray, trots att det är i en karaktär. Han tilltalas som Bill Murray, detta kunde varit den sanna Bill Murray. Helt enkelt.

Credit ska regissören Jim Jarmusch med crew ha för att filmen är så satans snygg. Det svart-vita, det avslappnade, sunkiga, det ärliga och enkla. Hur de bytar "kaffe-drickar-ställe" efter karaktärerna är också mycket snyggt gjort; Iggy Pop med motspelare sitter på något som liknar ett sunkigt litet café med jukebox längs med landsvägen ute i avlägsna USA och skådespelerskan med den bittra kusinen är placerad på ett fik på ett hotell med modern inredning och ljusa färger, där rökförbud egentligen råder. Allt som allt är det avskalat och enkelt, men skitsnyggt. Plus ett fenomenalt manus, stundvis.

Jag antar att summa summarum av det här blir att jag vill nog påstå att det är en sevärd film. Hemma i soffan. Med utrymme för pauser. För jag uppskattar alla kortfilmer, men jag hade velat ha tid mellan dem, för som det blev nu blev det mesta en helt okej gröt av filmer. Plus att alla rökare (eller iallafall jag) står inte ut med att se folk sitta och dricka kaffe och röka cigg i 1 1/2 timme utan en rökpaus (off the record). Sevärd och intressant: Ja. Underhållande: Stundvis, med generellt, inte speciellt.
(Trots att alla andra recensioner jag har läst hyllar filmen. Jag hyllar kortfilmerna, var och en för sig)



Förövrigt har jag bestämt för att börja gå på Kino. Billigt och skitbra, inte nödvändigtvis nya, filmer. Så skönt att få upptäcka en bortglömd möjlighet att se gamla filmer man gillar på bio, igen eller för första gången.