Stressmomenten finns alltid där. Pekuniära problem, eller oron för dessa, skola, jobb, vänner, kärlek osv. Jag vill bara SLÄPPA ALLT. Men det blir ju aldrig så. Man tänker sig att sommarlovet ska bli skönt, då kan man vara fri, men nix. Pengar, projektarbete, hur kort sommarlovet är, fortfarande sömnlösa nätter (när det inte är med flit), vänner, kärlek det bekymrar mig fortfarande. Det lämnar mig aldrig.
Och var fan kommer denna melankoli ifrån?!
(Jag känner precis som du i din blogg, var fan har jag för jävla vänner. Jag har ingen bästa vän längre, kanske en. Men det är också den enda jag litar på. Enda)
Fuck this.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar