Trying hard to speak

För tillfället befinner jag mig i Lund, närmare bestämt på Råbyvägen, i min mormors lägenhet. Jag kom hit för att lämna ett inbetalningsbrev, prata om Köpenhamn och ta den koppen kaffe det alltid dröjer för länge mellan. Nu sitter jag framför datorn, väntar på att vi ska åka och handla kläder till min lillebror, vilket jag erbjöd mig att hjälpa till med. Dagen har i stort varit ganska okej, trots en del motgångar. Religionsprovet imorse gick nog riktigt bra, med tanke på den skrivkramp jag hade efteråt. Däremot gick modelltecknandet åt helvete idag, ingenting fungerade eller satt som det skulle. Väldigt frustrerande, och det var en förargad Simone som stog bakom stafliet (vilket Zidi fick erfara: "ZIDI, dina jävla papper!" - "....är de ivägen?". Dock sa jag tack efteråt). På svenskan skulle vi till biblioteket, men fick vänta en timme på läraren och sedan tog det 20 minuter att låna en bok, så det kändes inte så väldigt givande om man säger så. Sedan tog jag tåget en timme tidigare än väntat, och när jag kom fram försökte jag hinna med bussen jag tänkte ta hit. Missade narutligtvis den, och såg så dum ut som bara svenskar kan genom att bli lite nervös och se sådär oberörd ut, trots att alla sett mig springa nyss. (Jag väntade på nästa buss, trots att jag tänkt gå, för jag har så vansinnigt ont i både rygg och fötter. Fötterna p g a att jag envisas med att gå i raggstrumpor trots att skorna blir för trånga.) Väl framme ringde jag på porten, "Hej älskling, kom in!", och tog hissen till sjunde våningen. Sedan har jag druckit kaffe, ätit för många kex, rökt och pratat o Köpenhamn, bildterapi och kläder som jag tvingar mormor att sticka till mig.

En helt vanlig dag som resulterar i en ganska onödig text.

Vad som för övrigt är ganska jobbigt är att jag märker hur mycket mer jag slutar mig i mig själv från mormor. För bara några år sedan var hon den enda jag kunde prata med om mig själv, om hon tar upp det nu bara svarar jag kortfattat. Det är plötsligt som att jag går i lågstadiet igen och är blyg för alla som inte är den närmaste familjen, som jag förövrigt också känner jag att jag nästan glider ifrån. Allt går ju i perioder naturligtvis, och jag och min syster är nog närmare än någonsin, samtidigt som de kan göra mig så fruktansvärt frustrerad och olycklig så fort något inte funkar. Jag längtar så tills jag får ett ställe jag kan kalla om inte eget så åtminstone nästan, och jag längtar tills jag kommer ifrån Gundrastorp. Det ska bli så skönt när mamma kan ringa och säga "Jag är i stan nu, sätter du på kaffet?" eller när man faktiskt kan uppskatta att komma hem och lyssna på ingenting.

(Idag blir det här inlägget långt)

Viktor pratade igår om hur slående vackert allt var, en tanke som slagit mig innan, men som jag försökte mana fram igår när jag gick till idrottsplatsen. Ruskigt och kallt, med duggregn i ansiktet, men likväl var det så jävla skönt. Jag älskar att hösten är här, att jag kan använda en stor tröja att gömma mig i och bara känna hur kinderna blir svalare och svalare. Ljuden var vackra igår, när man uppmärksammade det fick ljudet av blåst en helt ny innebörd, det var ett ljud i sig. You should try it.

Nu ska vi dock snart åka, så jag får nog göra mig i ordning. Stay in touch, as usual.