"Varje enskild pianist som spelar den här sonaten slåss med samma paradox." Han lyssnar till musiken, nynnar till melodin och fortsätter: "Det är därför jag gillar att lyssnar till Schubert medan jag kör. Som jag sa, det beror på att nästan alla framföranden på olika vis inte är perfekta. En rik, högkvalitativ imperfektion stimulerar människors medvetenhet, håller en alert. Om jag lyssnade till ett perfekt stycke som framfördes utan en anmärkning, skulle jag kanske vilja sluta mina ögon och dö på fläcken. Men när jag lyssnar till 'Sonat i D-dur' kan jag känna gränserna för vad en människa kan klara av. Plötsligt inser jag att en viss perfektion bara kan uppnås genom att man i all oändlighet samlar på det ofullständiga. Personligen känner jag mig så styrkt av det. Förstår du vad jag menar?"
"Jag tror det..."
"Förlåt", sa Oshima. "Jag blir alltid så till mig över det här ämnet."
"Men det finns väl alla sorter och grader av ofullständighet?" säger jag.
1 kommentar:
Sjukt bra resonemang!
Skicka en kommentar