Hejhej Fredsgatan

Jag rapporterar nu för sista gången innan sommaren från Halmstad. Lägenheten ekar, och sista städningen väntar. Flyttlasset till Skåne har redan gått och Louise har begett sig till Skaftö. Nu är vi här för en sista natt, för en sista städning, och en sista skoldag.

I bilen på vägen hit lyssnade jag på Bright Eyes, och jag minns första gången jag hörde det. Det var i Hedvigs lägenhet i sjuan med Zidi, och det var den här låten:

Så mycket har varit sedan dess, men ändå inte. Det har varit upp och ner, och jag skakar när jag tänker på all tid. Och ibland önskar jag att jag hade kommit längre, vid det här laget borde jag vara mer. Jag avundas mina systrar, som jag tror har gjort det. Kommit längre alltså. Kanske är det en illusion, kanske är jag orättvis. Missbedömer deras arbete med sig själva, eller missbedömer mig själv.

Livet är fint nu, men så annorlunda är inte jag själv. För ett år sedan var jag helt förstörd. Ingen kan någonsin förstå vad man har gått igenom, för alla har sina egna verkligheter att handskas med. Livet är bättre nu, men jag önskar att tvekan inte låg så nära mig. Jag är fortfarande fruktansvärt osäker som person, utom med ett fåtal människor. Men det blir bättre, allt är på väg. Och jag mår bra. En fras som jag i vissa perioder knappt har förstått. Jag mår bra, och livet är fint. Sommaren väntar, och med den Skåne, som jag kan uppskatta på ett annat sätt nuförtiden. Det är fint att träffa alla gamla vänner mer igen, och just nu gläds jag åt att Kalle och Säwe ska ner för siesta. Och jag gläds över planer om häng med Elinor. Och jag gläds över en date med My i öltältet. Osäkerheten inför att lämnas ensam kan alltså ta sig i röven, för allt löser sig alltid.

Men Halmstad: Vi ses igen till hösten, med en ny klass och konst för hela slanten. Nästa år ska jag göra dig osäkrare. Det är ett löfte.
Puss så länge. Vi hörs.

over and out.