Igår var jag på vernissagen och första offentliga visningen i Göteborg av Renzo Martens film på Göteborgs Konsthall. Den har tidigare visats bland annat i Berlin, och är en del av ett längre projekt som utmynnar under året.
Vid första anblick påminner det 90 minuter långa videoverket om en dokumentär - första delen skildrar i stort de fattiga förhållanden som Kongos invånare lever i. Det är gripande, men också bekant. Avgörande scen för filmens vidare syfte är för mig då Renzo Martens i början visar på den nödvändighet som fattigdomen utgör för landets ekonomi. Biståndskapital utgör den viktigaste inkomsten för landet, större än diamant- och kolexportens (till exempel) inbringande tillsammans. (Frågan är om landet då överhuvudtaget på rimliga grunder kan finna intresse i att förändra situationen?).
Vidare i filmens andra del söker Martens om det finns någon möjlighet för dessa fattiga människor att själva dra nytta av sin fattigdom, då pengarna som skänks inte syns och grupper såsom Läkare utan gränser inte är närvarande några längre perioder. Bland annat aktiverar han en grupp inhemska fotografer, och rekommenderar dem att istället för att fotografera bröllop och fester fotografera vardagens lik och utmärglade barnkroppar, då det är dessa som kan bringa pengar från internationella organisationer. Genom att göra så problematiserar han mediabranschen och biståndsorganisationernas principer, men även konstförhållanden.
Vad reaktionerna på filmen kommer att bli är jag nyfiken på att se. Diskussionen efter filmen handlade i stort om de som ifrågasatte och blev upprörda över Martens tillvägagångssätt och de som försvarade konstnären, grovt förenklat. Att Martens är brutalt ärlig mot de fattiga han möter i Kongo, och säger att de aldrig kommer att få det bättre och istället borde värdesätta sin fattigdom, upprör, liksom när han bjuder en familj på mat och därefter syr fast en logga på barnets kläder. Det krävs att nämnas att vi tidigare i filmen har sett att inga material av hjälporganisationer såsom UNICEF (till exempel regnskydd) delas ut utan logotypes. Vad som även upprör är att han är ärlig med att denna film aldrig kommer att visas där den är skapad, men andra ord i Kongo, och på så sätt sållar han sig till de reportrar som fotografererar de döende barnen på sjukhuset, men aldrig ger någon ersättning eller uppvisar resultatet. Naturligtvis är det nära till hands att tänka att Martens inte är bättre än den situation han skildrar. Men det är inte heller hans syfte. Genom att placera sig i rollen som den västerländska mannen utan att ge filmen ett lyckligare slut tappas inte fokus från syftet att ifrågasätta den resurs fattigdomen utgör och de västerländska aspekterna kring den för ett självförverkligande sådant. Det finns ett värde i att inte nämna de inhemska fotografernas namn, då det är nödvändigt för att synliggöra problematiken. Martens avstår rollen som den gode för att på så sätt problematisera de flera teman som utgör hans verk - Enjoy Poverty.
Trots det är filmen inte så kontroversiell som jag trodde att jag skulle uppfatta den som. Förhoppningsvis blir den inte utan reaktioner dock. Någon under diskussionen kallade den revolutionerande, någon ifrågasatte om den ens var uppseendeväckande och bara en passande del i tiden. Renzo Martens kommer den 20:e februari till Göteborg för möjlighet att diskutera filmen, men tyvärr infaller det helgen jag är i Stockholm. Om ni har möjlighet så gå och se filmen Enjoy Poverty (Episod III) på konsthallen, det är den värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar