Idag har jag tillåtit mig att njuta av våren. Det får vara början på februari så mycket det vill, för jag tog av mig halsduken när jag cyklade till havet.
Och så har jag Dogma 95-dag idag. Jag har sett bonusmaterialet från boxen som jag lånade på högskolan, och även Festen och Idioterna. Tror jag ska hinna se en till.
Angående mitt Bright Eyes-album, som borde komma som CD-version i dagarna, är jag nöjd. Conors låtar (överlag) kräver alltid lite tid för mig, de kräver att jag lyssnar. Vilket också gör att de håller längre. Därför har The People's Key gått på repeat på min pod och på min dator den senaste veckan.
Det är ett moget album. Vissa kritiker hävdar att det är bandets bästa. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, jag gillar hans gamla, mer experimentella skivor. Detta påminner om mer samlade album såsom Digital Ash in a Digital Urn, det är lite mer elektroniskt och även nu lite mer poprockigt. Hårdrocksrimmande slingor i låten Jejune Stars varvas med piano och Conors klara och närvarande sång i Ladder Song. Med andra ord har den folkliga countrykänslan som finns på Cassadaga i stort sett försvunnit helt. Albumet är väl sammanhållet, och innehåller både mer klassiska Bright Eyes-låtar och mer konsekventa (och om man så vill, kommersiella) låtar.
Min favoritlåt från albumet är just nu Beginners Mind. Jag lyssnar även mycket på Triple Spiral, vilken har ett aningen högre tempo. Ge albumet tid! Om min korta "recension" framstår som sval är inte det avsikten. Det brinner i mig när jag tänker på hur bra låtarna kommer att kännas live och efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar