Med risken som alltid föreligger att bli kallad för enkelspårig ska jag erkänna att valet av Håkan Juholt, hur gemytlig han än må verka, som ny socialdemokratisk ledare någonstans gör mig besviken. Jag uppskattar partiets insikt om väljarnas önskan att partiet slutar att alliera sig med högerpartierna och istället försöker att återuppta sina vänsterrötter. Vad jag inte uppskattar är att återigen ser vi ett parti som trots sina många uttalanden om vikten utav fler kvinnor på maktpositioner, och inte minst inom politiken, inte ser sig kapabla att välja en kvinna att leda partiet. Det finns inte en möjlighet att kandidater inte står att finna, utan såsom jag ser det väljer man att backa efter det så kallade Sahlin-fiaskot (vilket jag ju som bekant inte skyller på Sahlin, utan det som allt som oftast sker när kvinnor befinner sig på betydande positioner, nämligen fokuseringen på allt annat än det professionella och politiska).
Och Sverigedemokraterna fortsätter att gråta. Fascinerande hur man inte kan ifrågasätta sitt partis potential att fungera i den politiska sfären när man uppenbarligen lider stora problem. När Devrim Mavi valdes till talesperson under Feministiskt Initiativs första år utsattes hon för dagliga dödshot via angrepp på torg, mail, brev och telefon. I samma veva utsattes Tiina Rosenberg för en massmedial slakt, där hennes könsidentitet och sexuella läggning, inte hennes politiska arbete eller hennes intellektuella kapacitet, attackerades. Trots att detta tyvärr ofta är en verklighet inom politiken, och framförallt hos nya partier, är det fortfarande hos Sverigedemokraterna som medlemmars avhopp är som störst, och jag har svårt att tro att det enbart handlar om att hoten som partiets medlemmarna står inför är gravare än övriga falls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar