en dag som kan ha varit en av de bästa i mitt liv

I augusti 2010 lyckades jag bli en av dem som fixade biljetter till The Wall-touren. Det kändes helt sjukt att ha väntat så länge och försökt trycka undan peppen eftersom det varit för tidigt, och plötsligt så tar man bussen från Vittsjö klockan tio en lördagsmorgon för att det är dags. Det var fint väder hela dagen, och jag och pappa var i Köpenhamn vid lunchdags, käkade matsäck på en trappa, tittade på skrikande Justin Bieber-fans, drack take away-öl ur plastmuggar nere vid Nyhavn, promenerade Strøget som sig börs, köpte gröna flasköl på Netto och strosade genom parker. Somnade i gräset och rökte någon cigarett här och var. När klockan började bli sen eftermiddag hade vi turen att sätta oss för en kall på ett hak som spelade Pink Floyd, och efter några nervösa minuter hittade vi vart vi skulle hämta ut våra biljetter. Några timmar i parken utanför Parken spenderades med att titta på ölkubb och fotboll, dricka öl och cider och köpa svindyr merchandise. Och herregud, sedan var det dags. Trots att vi blev lite sena (ni vet, man dricker någon öl lite för länge) efter insläppet kom vi utan att behöva trängas nästan längst fram i mitten och fick se den största showen i bådas liv. Jag tappade nästan bort pappa ett tag, men efter pausen var allt som allra fetast. Och allt var med! Muren byggdes upp, och den revs. Läraren, flickvännen, grisen. Pyrotekniken. En sångare som lät ruskigt likt David Gilmour i Comfortably Numb. Några nya verser, tillsammans med de gamla, fantastiska animationerna. Någon tår kom här och var från undertecknad (som vanligt vid det här laget), och Waters njöt av kvällen. Vi fick bråttom till tåget efteråt då vi helt missbedömt hur långt vi hade gått under dagen, men hann med genom att planka på ett tåg från Nørreport. Vi fick sittplatser på sista tåget hem och blev vansinniga på grabbar som satt och sa att "jo, det var väl bra, men jag tyckte det var lite för mycket show"(!!), och trots att klockan var nästan fyra när vi kom hem hade jag svårt att sova för det kittlade efter dagen och morgonen efter sved vetskapen om att gårdagen aldrig kommer igen. Och det gör det fortfarande, svider likt saltpetersyra i ögonen, svider likt salt på snigeln. Men värmer såklart också. Här är bilder från världens bästa Köpenhamnsdag med världens bästa farsa.