Om sömn

Återkom gjorde sömnlösheten. Denna i bakhuvudet ständigt närvarande. Jag luras alltid något av veckorna som kommer någon gång i halvåret, veckorna då jag somnar när jag lägger ner boken. Eller, jag vet alltid att det är en övergående fas, men jag blir hoppfull. Men förmågan att somna är bara en period, den går över. Insomnian är absolut.

Nu drömmer jag även mardrömmar. Och jag drömmer att jag vaknar ut mardrömmarna och gråter. Sedan vaknar jag med gråten kvar i kroppen.

När jag var yngre hade jag vad jag i efteråt har hittat ett namn på - hypnagoga hallucinationer. Det var en väldigt påfrestande företeelse. Jag såg människor i mitt rum, ofta folk jag kände igen. Jag visste att de inte var där, men det var för verkligt för att stöta bort det. Tänkte att de var där och hälsade på. Någon gång hade de fest. Och där låg jag, förödmjukad som inte var påklädd och kunde inte göra något åt det. Jag tror att jag kanske gick i mellanstadiet.

Sömn har således alltid inneburit ett orosmoment för mig. Ofta har jag kunnat sova när jag väl sover, med undantag för det senare året. Traumat ligger i själva insomnandet. Nu kan jag koppla bort det. Tänka att man överlever på två timmars sömn också. Men jag minns från högstadiet, då jag blev som mest medveten om problemet med att sova för de som inte kan. Hur det stressade mig då. Hur jag låg klockan fyra på natten med panik i bröstet för att klockan skulle ringa klockan sju. Inte speciellt konstruktivt.

Jag har sedan dess blivit medveten om hur mycket nattmänniska jag är. I de allra flesta fall spelar det ingen roll om jag går upp klockan sex på morgonen efter två timmars sömn, det troligaste är att jag ändå inte kommer att vara trött förrän klockan två natten därefter. Det finns inte så mycket på den klockan att vrida tillbaka, min dygnsrytm förändras inte nämnvärt genom ett alarm i gryningen.

Nog om sömn. Hur mår ni? Jag mår bra.