Jag hatar hur det känns i mig, jag avskyr att känna mig så svag, så ynklig. Det stämmer inte överens med bilden av mig. Jag har så lätt för att falla, det går så fort. Och jag orkar liksom inte kämpa emot, jag hade säkert kunnat skit ai att må så, men jag orkar inte.

Värst av allt är alla jävla tankar. Jag hatar att tänka så mycket, ehla tiden, och tveka på allt och alla. Jag vill bara ha lugn, trygghet. Det kommer bara att slut amed att jag inte orkar kämpa emot någonting alls längre, och så kommer jag göra något som gör någon jätteilla. Jag vet inte vad jag vill längre, allt är så suddigt. Är det mig själv jag är trött på eller är det omgivningen? Saknar jag förändringar för att jag själv vill förändras?
Jag kommer att göra någon illa. Jag vet inte hur jag ska behandla tankarna och få perspektiv på det hela. När jag väl är inne i det uppslukar det mig, och det är svårt att tänka förnuftigt. Gosh, vad blir det av mig. Gnäll säger jag bara. Nåväl, ni väljer att läsa om mig. Skyll er själva. Frågan är dock hur jag ska göra. På ett sätt är det ju det bästa att låta alla vara, så har jag ingen risk att såra någon, mer än just det att jag lämnar dom. Men det kan vara värre. Fan, jag är så rädd för mig.