Tankeplågor.

Jag tror att jag börjar komma mer till insikt, vad gäller mig själv och mina egna tankar. I vilket fall är jag på god väg, och försöker att göra det. Det är lätt att falla in i onda tankemönster, utan att själv upptäcka det. Eller att man snarare inte bryr sig om det och snart blir tankemönstrena så påtalande att man är tvungen att inse vad man håller på med. De tankarna som jag tror är mest förödande hos mig för tillfället är de som handlar om min vikt, och liknande. Jag känner mig alltid jättefjantig som tjatar om det och som faktiskt tänker så mycket på det, men jag antar att det är dags att bikta sig. Jag kan komma på mig själv med att ägna 50% av all tankeverksamhet under en dag till att tänka på min vikt och mitt utseende. Förmodligen är jag en sådan uppmärksamhetssökande brud som snackar för mycket om det också. Vilket ju är utomordenligt fjantigt. Det går inte en timme utan att jag tänker att jag borde börja äta mindre eller börja träna mycket mer. Det sistnämnda är svårare att ta tag i dock. Och visst, jag har mina bra perioder, eller dagar, då jag faktiskt är ganska nöjd med mitt utseende. Dock är de långa perioderna då jag inte är det oerhört kraftsugande. OCh egentligen vet jag inte om jag bryr mig så mycket, jag tror mer att jag har fastnat i den här tankespiralen som gör att det etsar sig fast och plågar mitt samvete, som säger att jag borde gå och skaffa mig anorexia, eller något i den stilen. Kanske inte så grovt, men tankarna och önskningarna finns där konstant. Det som nästan är värst är att jag tar ju aldrig tag i det heller. Det hade ju varit bra som tusan att komma igång med någon form av träning igen, men inte fan kämpar jag mig ut och springer. Jag gör dock kanske 100 situps X antal gånger i veckan, men det blir också i perioder och det påverkar inte alltför mycket. Jag antar att det heter att jag har svag karaktär. Jag snackar mycket om att träna och gå ner i vikt men inte fan blir det så. Samma sak vad gäller rökningen, jag vet inte hur många gånger jag har slutat för en vecka, för att sedan börja igen.

Det viktigaste tror jag ändå att man börjar lyssna till dessa tankar, för jag vill inte bhöva tänka så. Och det behöver jag inte! I det stora hela spelar det mig nog inte så stor roll heller, i vilket fall så vill jag inte att det ska göra det. Jag ska börja försöka iallafall, att göra en kompination av kanske lite mer träning och mindre tankar. För det är ju faktiskt så att det mesta jag tänker är långt ifrån sanning, och det är jag väl medveten om. Så jag ber om ursäkt till alla som jag har plågat detta med. Jag ska bättra mig.

Jag har dock alltid varit en person som tänker mycket, kanske för mycket som vissa säger. Jag har starka minnen från när jag var liten, när jag gick i lågstadiet, då jag var helt uppslukad av hur liten jag var jämfört med det stora universum. Visst, det kan fortfarande fascinera, men när jag var liten var det nästan för överväldigande. Jag kunde stå och titta upp och fundera på hur lönt det var att faktiskt existera, när man i det stora hela kanske inte spelade så stor roll? Det var samma sak med döden; jag har nog aldrig riktigt trott på att det blir helt svart när vi dör, utan kanske att vi återföds eller något i den stilen. Iallfall, när jag var liten var dessa tankar också alltid närvarande. Om det nu bara blir svart när vi dör, hur lönt är det då att finnas? Ska vi bara leva och sedan var det ingen mening med det? Min poäng är att jag tror att jag alltid har lätt för att falla in i ganska krävande tankebanor, och jag antar att det ligger i min natur. Dock är tankarna som far runt i dag väldigt mycket mer självkritiska. När jag var liten kändes det mer som att man insåg faktum, även om dessa inte var så behagliga. Jag kommer alltid att fortsätta tänka och övernanalysera, men nu försöker jag ta i tu med dagens tankar, och de som vill bolla sina tankar om detta med mig är välkomna att höra av sig. Jag kommer att behöva det.