Ensamrast

Ge mig facit i hand.

Jag är så satans trött i hela kroppen. Ett ständigt rus, av förhoppning eller något åt det hållet, blandat med en period då mat som hamnar i magen ger mig panik är en ganska slitsam kombination. Eller så är jag faktiskt inne i en bra period trots mitt bedrövliga mående. Det beror på hur man väljer att se det. Huruvida ruset är bra eller dåligt är också svårt att bedöma, jag behöver bara facit hand, ska det vara så svårt?
(Plus att jag hatar dagar då händerna skakar så mycket att jag är rädd att jag inte ska kunna hålla en gaffel, dagar då man känner gråten i halsen konstant)

Allt blir bra, bara någon talar om det för mig, övertygar mig. Funderar jag i onödan, tänker du också, är det bara tankar som fastnar och vägrar släppa taget, eller betyder något någonting alls?

Förmodligen är allt bortkastat som vanligt, men det är kanske att vara lite väl uppgiven. Som Sassa sa igår så är det bäst om jag låter allt komma som det gör.
(MEN HUR FAN KAN MAN GÖRA DET NÄR NÅGOT SPRÄTTER UPP EN FRÅN INSIDAN?!)

Allt jag behöver just nu (just nu) är att bota min sällskapssjuka (just nu). Någon annans armar om en eller bara ett vettigt ansikte framför sig.



Jag ska supa med Elinor på fredag, något att se fram emot!