Under gårdagen sågs I Am Legend med pluttis, dock inte på bio. Frågan som under filmens gång cirkulerar i mitt huvud är "hade inte den här fått bra kritik?", för själv tyckte jag, liksom Philip, att den var okej. Bara. Visst, jag var rädd en del under den en och en halv timme som den varade, men hur lättskrämd är jag inte? Jag tyckte inte att den kändes hundra procent genomtänkt, men det kan bara vara jag som letar fel också.. Varför skulle ett gäng hjortar (eller liknande) vilja leva i en betongstad, bara för att där inte är några människor där? Och varför var han tvungen att offras i slutet, kunde han inte bara lämna handgranaten framme, typ?
Sedan har jag aldrig riktigt förstått de där klassiska sluten då de kommer till ett gäng med andra överlevande och då är allt bra. .. VA?! Varför skulle ni 20 pers klara er mot sex miljarder mutanter?! Visst ni har motgiftet, men hur ska ni kunna injicera det i sex miljarder, galna, blodtörstiga, fula monster? Och varsågoda omvärlden, nu behöver ni inte se den. HAH. Snyggast i filmen var dock inte när man fick se Will Smiths otroliga muskler spännas, utan det faktum att de faktiskt låter honom bli ganska socialt störd (eller hur man bäst beskriver det) under åren utav ensamhet, vilket nog är ganska naturligt. Det var snyggt.
Nu är håret otvättat, stora skjortan påsatt och kaffet bryggt.
Jag är redo för en dag vigd åt The Sims 2.
2 kommentarer:
gillade oxå hur socialt missanpassad han blev. däremot tyckte jag det var konstigt att dom i slutet sa att will smiths karaktär var 52(!!) år när han dog. inte en chans att vill kan spela en 52-åring i min mening.
nej, det kändes som att det var en hel del sådana detaljer som kändes fel. det var många snygga detaljer likväl, but still.
Skicka en kommentar