Det är komplicerat att medan man studerar konsthistorien reflektera över vad som skapar debatt idag. Eller snarare; vad som kan ifrågasättas som konst. Naturligtvis utgör Lars Vilks Muhammedavbildningar och Anna Odells projekt Okänd Kvinna en uppenbart stor del av debatten idag (eller möjligen igår). Men annars kan man få känslan av att det mesta är accepterat idag - och vad är framtidens konst då? "En förklaring till att konstscenen är så dynamisk nu är det postmoderna, gränsöverskridande konstbegreppet som snart slukat allt i sin väg" skriver Birgitta Rubin i DN om konståret 2010. Jag skulle vilja hävda att delar av allmänheten i vår tid vid tillfällen upplever konstscenen som mättad likväl som dynamisk, där originalitet är svåruppnått. Men det är egentligen en parentes. Vad jag funderar på, istället för att få lite välbehövlig vila, är vad vi om något decennium kommer att se tillbaka på och hävda har sina rötter i tiden som är idag?
Något som ännu inte rönt stor publicitet är möjligen datoranimationen. Se det här verket (Exit, 1997) av Magnus Wallin. Oerhört gripande och smärtsamt, och det på ett sätt som jag är övertygad om inte hade kunnat skapas med andra medel än just animationen. Missförstå mig inte; Magnus Wallin är en erkänd konstnär. Men om det är en genre jag skulle satsa mina penningar på som kommer att stiga i kurs, säger jag just ikväll att det är datoranimationen. God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar