Ibland är det svårt att slappna av. Nätter då man sitter och bläddrar i bloggarkivet.
Det är svårt att säga att man saknar folk utan att sätta press på respons. Eller utan att låta sentimental. Nej, det är inte ordet jag letar efter. Det är svårt att säga att man saknar någon som ett konstaterande, och inte som ett fiskande efter gillande. Jag kan inte formulera mig. Det blir aldrig neutralt. Det blir lätt för mycket. Det är svårt att säga att man saknar någon.
Jag saknar Zidi mycket, och det har jag gjort de senaste veckorna. Mycket.
Jag saknar Sandra.
Jag saknar Tobbe. Jag saknar Johan. Och jag saknar Elinor. Direkt.
Jag saknar mammas och mina kaffesamtal under gymnasiet. De behövdes på ett helt annat sätt än de skulle göra nu, men jag saknar henne även när vi ses.
På senare tid saknar jag pappa på ett för mig helt nytt vis.
Jag saknar inte mig själv. Jag är bättre nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar