om ni ska gå och se en film

så gå och se Melancholia. Det gjorde jag och Philip igår.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Filmens plot och trailern för densamme kändes väldigt oLars von Trierig. Och jag tycker även i efterhand att trailern inte ger filmen någon som helst rättvisa. Men trots filmens tema, som (bland annat) är jordens undergång, så andas filmen von Trier rakt igenom. Och för mig som älskar von Trier är jag det väldigt tacksam. Den handburna kameran, de närgångna vinklarna, de välutvecklade karaktärerna, klipptekniken - hela filmspråket är där, och både Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg gör fantastiska roller.

Samtidigt är det något som är annorlunda. Inledningsscenerna är slående storslagna till den dånande musiken, och klippen känns innovativa och minutiöst utarbetade. Samtidigt som delar av filmen är bekant avskalade.

Filmen griper mig väldigt. von Triers förmåga att återge två annars lätt uttjatade och svårskildrade teman, depression och domedagen, på ett helt nytt vis imponerar på mig. Kirsten Dunst övertygar helt i rollen som det förstnämnda, och Charlotte Gainsbourgs uttryck i filmens sista klipp bär jag med mig. Det är möjligt att somliga skulle uppfatta filmen som lite för långsam, men jag själv uppskattar tempot och metoden som används för att föra filmen framåt och för att presentera karaktärerna. Melancholia är väldigt vacker, och lämnar mig inte oberörd när jag och Philip tar bussen hem.