I vanlig ordning vaknade vi till väckarklockan i tid för att precis hinna äta frukost och dricka kaffe på hotellet innan vi gick in till stan. Första stopp var en marknad vid San Marco som låg längs med vår väg. Jag köpte ett par skor och vi gick bland matstånd och högljudda försäljare och drömde om att vara miljonärer.
Efter att ha fotograferat fönster med tomater satte vi oss vid konstmuseet Brera. Jag provade mina nyköpta klackisar och funderade på om de var för små eller inte och Louise vilade sina skavsår.
Därefter fortsatte vi in mot domen och Galleria Vittorio Emanuele II, där alla märkesaffärer ligger. Vi fortsatte vår shopping- och julklappstur och njöt mest av solen och att titta i fönster.
Sedan hade vi lite tid över så vi gick in i domen en sväng och tittade på glasmålerier och skulpturer.
En konsert med Battles stundade, så vi drog oss tillbaka ganska tidigt till rummet för att vila, äta plockmat och sminka upp oss. Vi var nervösa över att klubben de skulle spela på verkade ligga så långt iväg - slutstationen med tunnelbanan och därefter buss - men eftersom jag så länge har velat se Battles försökte jag hålla nerverna nere och inte ge vika för dem. Men åh, vilken kväll det skulle bli. Väl framme vid slutstationen med suben kan ingen engelska, till slut kommer vi på en buss utan biljetter men vet inte var vi ska hoppa av. Jag har bara en vägbeskrivning från klubbens hemsida som ska visa sig vara helt värdelös. Paniken ökar ju mer och mer vi kommer ut på landet, och jag tänker att vi kommer aldrig att ha råd att ta taxi tillbaka om sista bussen skulle ha gått hem nu. Vi hade nämligen bokat en shuttle från klubben senare på natten som vi skulle åka tillbaka till Milano med, så det krävdes ju att vi hittade rätt. Men vi hamnar verkligen mitt ute i ingenstans. Det må låta överdrivet, men jag har nog aldrig varit så rädd och nära till panik och gråt som när jag stod på den bussen och fler och fler människor går av ju längre vi åker. Som tur är upptäcker vi att det är en på samma buss som oss som ska till samma ställe, och han kan engelska! Den lyckan! Han hjälper oss att prata med busschauffören, och tar reda på var vi bör hoppa av. Vi hoppar av mitt ute i en öde liten by som är helt tyst förutom hundar som skäller överallt. Efter att ha frågat otaliga människor om vägen (trots att jag har karta och vägbeskrivning utskrivet) hittar vi till slut klubben. Och efter ytterligare en kvart av förvirring hittar vi en lapp på italienska på en dörr som säger att konserten är inställd.
En konsert med Battles stundade, så vi drog oss tillbaka ganska tidigt till rummet för att vila, äta plockmat och sminka upp oss. Vi var nervösa över att klubben de skulle spela på verkade ligga så långt iväg - slutstationen med tunnelbanan och därefter buss - men eftersom jag så länge har velat se Battles försökte jag hålla nerverna nere och inte ge vika för dem. Men åh, vilken kväll det skulle bli. Väl framme vid slutstationen med suben kan ingen engelska, till slut kommer vi på en buss utan biljetter men vet inte var vi ska hoppa av. Jag har bara en vägbeskrivning från klubbens hemsida som ska visa sig vara helt värdelös. Paniken ökar ju mer och mer vi kommer ut på landet, och jag tänker att vi kommer aldrig att ha råd att ta taxi tillbaka om sista bussen skulle ha gått hem nu. Vi hade nämligen bokat en shuttle från klubben senare på natten som vi skulle åka tillbaka till Milano med, så det krävdes ju att vi hittade rätt. Men vi hamnar verkligen mitt ute i ingenstans. Det må låta överdrivet, men jag har nog aldrig varit så rädd och nära till panik och gråt som när jag stod på den bussen och fler och fler människor går av ju längre vi åker. Som tur är upptäcker vi att det är en på samma buss som oss som ska till samma ställe, och han kan engelska! Den lyckan! Han hjälper oss att prata med busschauffören, och tar reda på var vi bör hoppa av. Vi hoppar av mitt ute i en öde liten by som är helt tyst förutom hundar som skäller överallt. Efter att ha frågat otaliga människor om vägen (trots att jag har karta och vägbeskrivning utskrivet) hittar vi till slut klubben. Och efter ytterligare en kvart av förvirring hittar vi en lapp på italienska på en dörr som säger att konserten är inställd.
Vi skyndar oss för att hinna med en buss tillbaka till tunnelbanan, och får åka med fastän vi inte har biljetter (för ingen kan ju engelska så vi har inte kunnat ta reda på hur biljettsystemet fungerar på bussar). Här är vår nya kompis Francesco från Bologna som ska komma till Göteborg i vår och som på riktigt var vår hjälte den här kvällen:
Efter att ha väntat på tunnelbanan, pratat om svenska och italienska, sjungit och kommit tillbaka till Milano bestämde vi oss för att vi inte kunde något annat än att ta en drink tillsammans innan alla skulle hemåt. Nu hade vi varit iväg i fem timmar, och jag och Louise var ganska matta.
Framåt ettiden lämnade jag och Louise Francesco för att ta oss tillbaka till hotellet och få några få timmars sömn. Nästa dag skulle vi upp omänskligt tidigt för att titta på Nattvarden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar